than

Detta är novellen. Romanen är under arbete. :D


Sandvärld

KEN HAR HUVUDET nedstoppat i sanden. Som om han vill gömma sig, som om han inte vill vara med. Vill bara glömma allting; precis som Tilda och Didrick vill.

Tilda tänker inte ens på att hon har glömt sin prins i sandlådan. Hon vill inte göra allting för honom längre, hon har det i alla fall inte i tankarna, tiderna är förändrade. Sent på kvällen kommer hon att upptäcka att han inte längre är där i högen bland de andra barbiedockorna, men kommer aldrig i sitt liv vilja gå tillbaka till sandlådan.

Tankarna i hennes huvud slår undan det som är verkligheten och hon vet inte längre vad hon ska tro på. Något hände där ute. Det var något som hon inte alls tyckte om, något som hon fick dåligt samvete av. Men vad det var hade hon svaga minnen av…

Han är helt bar; Badbrallorna som Tilda tagit av ligger bredvid dockan, halvt dold av sandkorn. Lika naken som sanningen ligger han där och väntar på bättre tider. Eller på att någon annan, med drömmarna i behåll, hittar honom och vill använda honom som bästa kompis i brist på annat.

En liten bit bort ligger något runt, något litet och klotformat i glas med en häftig färg i mitten. Formad som ett kattöga.
Spelkulan som betydde mycket för Didrick för det var hans första. Det som var hans turkula, den han skulle använda sig av för att bli rik och världsberömd… Den finns inte längre i hans värld och kommer inte att komma tillbaka heller, för redan en vecka senare kommer något nytt vara inne. Något annat åtråvärt och minst lika spännande, om inte mer.

Nu är den inte värd ens en ynka femöring. Och Didrick fortsätter leva som om ingenting har hänt, som om sandlådan inte existerar för honom. Det var en dröm, de tre barnen möttes i en gemensam dröm och det slutade oväntat.
Men i drömmar kan vad som helst hända.

Prinsessor kan förlora sina prinsar. Folk kan försvinna och sedan plötsligt dyka upp. Och folk kan dö. Men sedan vara levande i vaket tillstånd… Om Didrick bara håller ögonen öppna så vet han att han en dag kommer se Kairo springa runt och leka med några andra barn. Och ha roligt. Så som de en gång hade i sandlådan på Sigfridsborgsskolans gård.
Han vet det, och när han vet det så är det så.

Hinken ligger slängd utanför kanten till sandlådan och väntar antagligen på att få bli fylld med sand. Den vet inte att den antagligen aldrig kommer få bli fylld igen. Att den bara kommer glömmas bort.

Från användning till helt värdelös. Värdet försvinner med ägaren. Och likaså alla drömmar, alla tankar och allting som fanns inom Kairo. Allt bara försvinner.

Tynar bort.

Spårlöst borta som om allt sugs ner i ett svart hål.

Hans pappa är ingen idol längre för det behövs ett fan, och det enda fanet försvann just ner under jorden. Kairo kan inte ha honom som idol längre, och heller kommer han inte kunna påbörja någon bok om hans eget liv där han kommer att skriva om söta tjejer i vita klänningar som hjälper honom. Aldrig kommer han att gå till baren där alla de andra roar sig, han kommer bara att ligga. Vara helt stilla och med slutna ögon.

För evigt.

I hinken ligger tennsoldaterna som golfbollar, som om de fastnat i en bunker. De ligger stilla och hjälplösa som om de just har förlorat ett krig. Kanske har de lärt sig något, kanske har de förstått att krig bara är spännande när man pratar om det. Inte visste de från början att de skulle bli utelämnade, kvarlämnade helt och totalt ensamma bara för att dö. Kanske de tänker att de i alla fall dog med hedern i behåll, att de föll när de kämpade. Frågan är väl egentligen om det är någon heder i att döda och förstöra andra människors liv.

Eller så är frågan om tennsoldater känner någonting alls över huvud taget.


SANDLÅDAN LIGGER PLATT igen, som om någon plattat till den med en spade. Med mjuka rörelser. Vinden har dolt alla spår. Och regnet har tvättat bort gravstenens innehåll. Döljer det som visar vart sanningen ligger, vart det förflutna har gömt sig. Precis som sandstormen i Saharas öknen så har den sköljt över allt och alla i området. Gömt allt som kan gömmas. Som inte vill visas.

Helgen är plötsligt över och på måndagen börjar skolan igen för alla elever i Sigfridsborgsskolan. De strömmar in i klungor på skolgården, stampar över asfaltvägen, och tar genvägen över sandlådan. Utan att veta det trampar ett trettiotal elever på en grav under sandhögarna. Trampar på den lilla mörkhyade pojken. Precis så som de ska göra som vuxna.

Han ska diskrimineras. Bli avvisad från barer, bli anklagad för snatteri bara för att. Ingen förklaring, bara för att det är så det är. Det är så samhället och människorna i den fungerar. Några står längst upp på stegen, några står längre ner och bråkar om de högre platserna. Ett par stycken ligger på marken och har de andras fötter på sig. Blir trampade på. Precis som Kairo blir. Utan att någon vet det. Men det är ju så det är. Som en osynlig regel händer det, medvetet eller omedvetet, ingen bryr sig. Så har det varit och så ska det alltid vara. Varför ändra på nåt när vi har det så bra?

Problemet är att vi glömmer fråga de som blir trampade på vad de tycker om saken. De kommer ju ändå bara säga emot, varför lyssna på dem? Inte värt.

Livet fortsätter utan honom. Ungarna skrattar och leker ändå. Spelar kula, hoppar hopprep, byter pokémonkort med varandra. Allt är som det har varit förut. Pogs byts till gogos och gogos till jojos. Inget mer med det, det bara händer, fortsätter. Ingenting är förändrat, fast allting är det. Och allting är förändrat fast fortfarande exakt på pricken likadant. Barnen trampar på sanden och trampar på Kairo. Dammen byggs ut, lekarna fortsätter. 

Pojken hittas en månad senare av en sjuåring som vill gräva sig ända ned till Kina.